EPPP: Hur de engelska akademierna har arbetat sedan 2012

Systemet: EPPP

Fram till 2012 präglades den engelska utbildningen av två regler som hämmade den. 90-minutersregeln slog fast att en klubb bara fick ta in barn som bodde inom 90 minuters speltid eller speltidsavstånd. Och övergångssummorna för ungdomsspelare förhandlades fram inför tribunaler, vilket avskräckte klubbar från att släppa talanger och andra från att värva dem.

EPPP ändrade båda dessa saker. Premier League drev igenom reformen 2011, mot motstånd från många mindre klubbar, och den trädde i kraft 2012.

Kategorier. Akademierna delas in i fyra kategorier, baserat på infrastruktur, tränarkvalifikationer, stöd, skola och dokumenterade resultat. Kategori 1 är den högsta och kräver investeringar på flera miljoner pund om året. Kategorin avgör i vilka ligor ungdomslagen spelar och hur mycket träningstid som krävs. Kategori 1-akademier måste erbjuda spelare från U12 och uppåt betydligt fler träningstimmar än kategori 3 eller 4.

Fasta övergångssummor. EPPP fastställde vad en klubb betalar för en ungdomsspelare från en annan akademi – graderat efter ålder och kategori, med belopp som ofta är låga för de säljande klubbarna. Detta var den mest omstridda punkten: Mindre klubbar kände sig berövade sina tillgångar eftersom stora klubbar kunde hämta deras bästa tolvåringar för fastställda summor.

Avskaffande av 90-minutersregeln för kategori 1. Stora akademier får sedan 2012 scouta i hela landet. Det har förstärkt koncentrationen av talanger till ett fåtal klubbar.

Transparens. EPPP införde prestationsdata, utvecklingsplaner och utvärderingar som Premier League kontrollerar. Akademierna måste dokumentera vad de gör.

Facit efter över tio år: Den engelska utbildningen har blivit betydligt bättre. Ungdomslandslagen vinner turneringar, Premier League har fler engelska ordinarie spelare på hög nivå än före 2012. Och kritiken kvarstår: EPPP har koncentrerat utbildningen till de rikaste klubbarna och berövat de mindre klubbarna deras roll som utbildare.

Det England saknar är övergången till seniorfotboll. Det finns inga andralag i herrfotbollen. U21 spelar i Premier League 2 mot andra U21-lag. Sedan 2016 får U21-lag tävla mot division 3-lag i EFL Trophy, vilket var tänkt som en ersättning och som sådan är omdiskuterat. Vägen för 19-åringar går via utlåningar – och det är på den punkten som Chelsea har perfektionerat systemet.

Chelsea: Cobham

Chelsea flyttade 2004 till Cobham i Surrey, sydväst om London, där A-laget och akademien sedan dess tränar på samma plats. Akademien leddes från 2004 till 2024 av Neil Bath, i tjugo års tid – en kontinuität som är anmärkningsvärd i klubbens i övrigt kaotiska miljö.

Produktionen

Chelsea vann FA Youth Cup sju gånger mellan 2010 och 2018, varav fem gånger i rad, samt UEFA Youth League 2015 och 2016. Listan över akademispelare som nått eliten är den längsta i England: Mason Mount, Reece James, Conor Gallagher, Trevoh Chalobah, Levi Colwill, Tammy Abraham, Fikayo Tomori, Callum Hudson-Odoi, Ruben Loftus-Cheek, Marc Guéhi, Tariq Lamptey, Billy Gilmour, Andreas Christensen, som kom från Danmark som 16-åring, Nathan Aké, Dominic Solanke, Nathaniel Chalobah, Josh McEachran.

Och de som Chelsea inte behöll: Declan Rice gallrades bort som 14-åring och gick till West Ham. Det är det fall som oftast citeras i England när man talar om selektionens begränsningar.

Utlåningsmodellen

Under Roman Abramovitj utvecklade Chelsea ett system som var unikt i Europa: Mellan 30 och 40 spelare var utlånade samtidigt, i England och över hela Europa, till klubbar från Championship till Bundesliga. En egen avdelning – Loan Department – tog hand om dem, besökte matcher, höll kontakten och fattade beslut om återkomst eller försäljning.

Logiken: Eftersom Chelsea inte har något andralag i herrfotbollen och A-laget håller världsklass, blir utlåningen övergången. En 19-åring spelar två år i Vitesse Arnhem, Reading eller Derby, och Chelsea observerar om han mognar. Mount gick till Vitesse och Derby, Tomori till Brighton, Hull och Derby, Abraham till Bristol, Swansea och Aston Villa. Alla kom tillbaka och blev ordinarie spelare.

Kritiken mot utlåningsmodellen var stark: Spelare behandlades som tillgångar, inte som människor. Många tillbringade fem–sex år på lån utan att någonsin spela för Chelsea, och såldes sedan. Fifa begränsade 2022 antalet internationella utlåningar per klubb, delvis som en reaktion på Chelsea.

Försäljningspolitiken sedan 2022

Efter Todd Boehlys och Clearlake Capitals övertagande 2022 har Chelseas hantering av akademien förändrats. Klubben köpte unga spelare för över en miljard pund – och sålde samtidigt egna produkter på löpande band: Mount till Manchester United, Gallagher till Atlético Madrid, Chalobah utlånad, Colwill behölls som ett undantag.

Anledningen är bokföringsmässig. En egenfostrad spelare står noterad för noll i böckerna; en försäljning är ren vinst. För en klubb som kämpar med Premier Leagues ekonomiska regelverk är egna produkter det mest effektiva verktyget för att täcka förluster. Chelsea är inte den enda klubben som tänker så – City-artikeln beskriver samma sak –, men den mest konsekventa.

Akademien fortsätter att producera. 2025 vann Chelsea klubblags-VM med en trupp där det knappt fanns några egna produkter.

Arsenal: Hale End

Arsenal har två anläggningar: Hale End i östra London för åldersgrupperna U9 till U16 och London Colney norr om staden för U17 och uppåt samt A-laget. Hale End är namnet som står för utbildningen, även om det sista steget tas någon annanstans.

Traditionen

Liam Brady ledde akademien från 1996 till 2014, i arton år. Från den tiden kom Ashley Cole, Jack Wilshere, Kieran Gibbs, Alex Iwobi, Chuba Akpom, Héctor Bellerín, som kom från Barcelona som 16-åring. Arsène Wengers 22 år som huvudtränare gav akademien en spelidé som låg fast: teknisk, kombinationsorienterad och med ett stort förtroende för unga spelare.

Sedan 2018 leds akademien av Per Mertesacker, den tidigare mittbacken och världsmästaren, som gick direkt till rollen efter avslutad spelarkarriär. Under honom har Arsenal ställt om akademien: mindre trupper, individuella utvecklingsplaner, en tydligt formulerad spelidé för alla åldersgrupper och en rakare väg upp till A-laget.

Produktionen

Arsenals lista är kortare än Chelseas, men det finns en avgörande skillnad: De bästa spelarna spelar för Arsenal.

Bukayo Saka kom till Hale End som sjuåring, debuterade 2018 som 17-åring och har i flera år varit ordinarie spelare och nyckelspelare. Emile Smith Rowe blev ordinarie spelare innan han gick till Fulham 2024. Eddie Nketiah, Reiss Nelson, Joe Willock, Folarin Balogun blev proffs, oftast någon annanstans. Ethan Nwaneri debuterade 2022 som 15-åring och blev den yngsta spelaren i Premier Leagues historia. Myles Lewis-Skelly blev ordinarie spelare och landslagsspelare 2024/25 som 18-åring.

Detta är ingen slump, utan ett medvetet klubbbeslut. Mikel Arteta, huvudtränare sedan 2019, slussar in unga spelare när de är tillräckligt bra, och till skillnad från Chelsea har Arsenal utformat trupplaneringen så att det finns plats för dem. Saka, Nwaneri, Lewis-Skelly – tre spelare från Hale End i ett lag som slåss om ligatiteln. Chelsea har inte det.

Vad Hale End gör annorlunda

Teknisk utbildning med positionsspel. Hale End har sedan Wengers tid tränat utifrån en spelidé som ligger nära det spanska positionsspelet. Arteta, själv elev till Guardiola, har förfinat den. Ungdomslagen spelar det som A-laget spelar.

Små trupper, mycket uppmärksamhet. Mertesacker har minskat antalet spelare per åldersgrupp för att ge varje spelare mer individuell tid. Det är Cruyff-planslogiken från Ajax, i London.

Klubben som en familj. Arsenal betonar samhörigheten: Saka har beskrivit Hale End som sin andra familj, Mertesacker talar om att utbilda människor. Det är Freiburg-retorik i en av världens rikaste ligor.

Säljer mindre. Arsenal har sålt egna produkter – Smith Rowe, Balogun, Nelson –, men inte som affärsmodell. De bästa stannar kvar.

Jämförelsen

Vad jämförelsen visar: Chelsea är bättre på att utbilda om man mäter antalet spelare. Arsenal är bättre på att utbilda om man frågar sig för vilket syfte. Båda vägarna är legitima. Men bara den ena producerar spelare som vill vinna titlar i den egna tröjan.

Kritiken

EPPP har centraliserat utbildningen. Klubbar i division 3 och 4, som tidigare utvecklade talanger och sålde dem för riktiga övergångssummor, får i dag fastställda belopp när en kategori 1-klubb hämtar deras bästa tolvåringar. Många har dragit ner på sina akademier eller lagt ner dem helt. Brentfords beslut 2016 är en följd av detta.

För mycket, för tidigt, för rika. Kategori 1-akademier tar in barn från åtta års ålder, ger dem en infrastruktur som proffs i andra länder inte har, och producerar spelare som är miljonärer vid 18 års ålder innan de ens spelat en seniormatch. Kritiken mot att unga spelare skäms bort och saknar tuffhet är stark i England.

Saknas övergång. Klyftan mellan U21 och Premier League är större i England än någon annanstans i Europa eftersom det saknas andralag i herrfotbollen. Utlåningar är ersättningen, och det är en dålig sådan, eftersom den lånande klubben använder spelaren snarare än att utveckla honom.

Akademien som en balanspost. Chelsea och City har gjort sina egna produkter till ett finansiellt verktyg. Det är lagligt och effektivt. Det är dock inte vad utbildning borde handla om, och det förändrar hur klubbar ser på unga spelare.

Landslaget gynnas, klubbarna mindre. England har med Foden, Bellingham, Saka, Rice och Palmer en generation som hör till världens bästa. Men de flesta spelar inte för klubben som fostrade dem.

Tillämpning: Vad du kan ta med dig

Det här avsnittet är vår tolkning.

England är exemplet som visar att pengar gör utbildningen bättre – men också att det inte räcker.

Mindre trupper, mer uppmärksamhet

Mertesackers reform i Arsenal följer Cruyff-planslogiken. För amatörklubbar: Ett U15-lag med 22 spelare ger varje individ mindre än två lag med 14 spelare var. Om det finns tränare tillgängliga ger det andra laget en bättre utbildning.

Den som gallrats bort är inte färdig

Declan Rice gallrades bort av Chelsea som 14-åring och blev landslagsspelare. Det är samma läxa som hos Brentford och Freiburg, fast med det tydligaste exemplet. Om en spelare kommer till dig från en akademi eller ett elitcenter, ge honom en chans. Selektionen var inte slutet på hans utveckling.

Frågan om vilket syfte man har

Chelsea utbildar för att sälja. Arsenal för att spela. En amatörklubb bör veta vilket svar den ger. Den som vill utbilda spelare för det egna A-laget måste utforma trupplaneringen i A-laget så att det finns plats – precis som Arsenal. Den som inte gör det utbildar för grannklubben, oavsett om man vill det eller inte.

Utlåning är ingen riktig övergång

Den engelska modellen visar vad som händer när övergången saknas. En 19-åring som går till en annan klubb för att spela blir använd där, inte utvecklad. Den som själv kan styra övergången – andralag, dubbel licens, riktade speltidsinsatser – bör göra det.

Dokumentera

EPPP har tvingat engelska akademier att skriva ner vad de gör: utvecklingsplaner, utvärderingar, träningsinnehåll. Det är byråkratiskt och effektivt. En klubb som efter en säsong kan redogöra för vad varje spelare har tränat på och hur spelaren har utvecklats fattar bättre beslut än en som går på magkänsla.

Vad du bör komma ihåg

• EPPP delade 2012 in den engelska utbildningen i kategorier, fastställde övergångssummor och släppte scoutinggränserna fria. Utbildningen blev bättre, men koncentrerades till ett fåtal klubbar.
• Chelsea Cobham producerar fler proffs än någon annan engelsk akademi – via en utlåningsmodell och sedan 2022 med systematiska försäljningar. Knappt någon spelar för Chelsea.
• Arsenal Hale End producerar färre, men Saka, Nwaneri och Lewis-Skelly spelar för Arsenal. Mertesacker har minskat trupperna och gjort vägen till A-laget rakare.
• England har ingen fungerande övergång till herrfotboll. Utlåningar är ersättningen, och en dålig sådan.
• Akademien som en balanspost är baksidan av alla pengar.
• Överförbart: mindre trupper, titta på dem som gallrats bort, veta varför man utbildar, styra övergången själv, dokumentera.

EPPP tvingar engelska akademier till det som Coach OS gör för varje klubb: skriva ner vad som tränats och hur en spelare har utvecklats. Vad klubben gör med det är den faktiska utbildningen.

Källor och vidare läsning

• Premier League: Dokumentation om Elite Player Performance Plan och akademikategorierna.
• Michael Calvin: No Hunger in Paradise: The Players. The Journey. The Dream – om den engelska ungdomsutbildningen efter EPPP, kritisk granskning.
• Intervjuer med Neil Bath om Chelsea-akademin och utlåningsmodellen.
• Intervjuer med Per Mertesacker om omstruktureringen av Hale End sedan 2018.
• Rapporter om Chelseas försäljningspolitik sedan 2022 och den bokföringsmässiga hanteringen av egna produkter.
• CIES Football Observatory: Rapporter om engelska utbildningsklubbar.

Anmärkning om faktaunderlaget: Båda klubbarna avstår från att publicera sina läroplaner. Beskrivningen av utbildningen bygger på uttalanden från personer i och runt klubbarna samt akademispelarnas profiler. Övergångssummor är grundbelopp enligt medieuppgifter.